Morf

De senaste dagarna har det varit mycket blandade känslor. Morfen blev inlagd samma dag som vi åkte från Dalarna sist (28/5). Han var uttorkad men sedan har han också hjärtsvikt, fibros på hjärtat samt problem med lungor och njurar.
För någon månad sen var han också inlagd men blev hur pigg som helst efter det trots att det såg mörkt ut.

Emil åkte upp för att träffa morfen i mitten av förra veckan, Jonas skulle åka upp nu i söndags. När Emil åkte upp frågade jag mamma om jag också borde komma men hon tyckte inte det behövdes om jag inte själv absolut ville.

Söndag 4/6 kl 10:37 ringde jag till morfen. De 5 minuter och 19 sekunder samtalet varade ett av de psykiskt jobbigaste samtalen jag haft. Han sluddrade (han har blåsor i munnen och är extremt trött). På fråga om han hörde vem det var (jag hade inte presenterat mej utan pratade bara som jag brukar när jag ringer honom) svarade han att det var Johanna. Han sa att de (sjukhuspersonalen) hade svept honom för att han skulle dö och att de hittat honom i skogen. Inget av det hade hänt men det var jättejobbigt att höra det och jag blev till slut tvungen att avsluta samtalet för att han inte skulle höra att jag grät. Jag skickade ett SMS till mamma som ringde och bad mej åka med Jonas upp. 11,46 var bilen tankad och vi började vår resa som till större delen gick i för hög hastighet för att hinna fram innan det var för sent, alla som var på plats trodde att han skulle gå bort den dagen. Mamma ringde flera gånger för att höra vart vi var. Mormor, mamma, moster och hennes man samt deras tre barn var där och en av dem hade med sin sambo och son.
Morfen sover mest men pratar ibland. Jag ber mamma tala om att vi är på väg.
Klockan 15:49 skriver jag och frågar mamma om det är några förändringar, får till svar "Ligger ff lugnt men han längtar hem, vill inte vara kvar här längre och att livet går i fel riktning. Tror inte det är långt kvar, väntar in er sen tar han nog farväl och lämnar oss". Det var nog det jobbigaste SMS jag någonsin fått. Knappt en timme senare var vi framme, jag var så kissnödig men vågade knappt gå in på toa utifall han skulle somna in utan att jag hunnit säga att vi var där och att jag älskar honom. Väl klar på toa gick jag, Hampus och Jonas fram till honom, jag och Jonas gav morfen en kram. Hampus ville inte säga något och inte känna på honom men han satt i mitt knä medan jag höll morfen i handen länge. Ibland öppnade morfen ena ögat lite men blundade snart igen. En stund senare öppnade han ena ögat helt och jag fick tala om att vi och Hampus var där och han svarade "Hej Hampus!". Hampus tyckte det var jobbigt att morfen bara öppnade ena ögat.
Strax efter kl 17,30 så morfen, med stängda ögon, "nu åker vi!" och vi vuxna som var i rummet bekräftade att nu åker vi. Han sa "hejdå" och vi sa hejdå till honom. Han upprepade "hejdå" vid två eller tre tillfällen. Däremellan hann han med att säga att han skulle släppa en brakskit och stänga dörren. Han hade andningsstopp titt som tätt men vred på huvudet strax efter varje stopp och började andas igen.
Då det ändå var rätt lugnt men ingen hade direkt ätit under dagen beslutade vi oss, runt kl 20, för att några av oss skulle åka till Max och fixa mat till oss alla.
Då jag var en av dem som åkte med till Max ringde jag mamma klockan 20:38 för att höra hur det var med morfen just då och då hade de beslutat att alla utom mamma, mormor och moster skulle åka hem efter vi ätit och eftersom de trodde han behövde få lugnt runt sig efter att ha haft så mycket folk runt sig nästan hela dagen.
Flera gånger under eftermiddagen fick jag höra att det inte fanns någon återvändo, att ha inte skulle bli bättre igen.
Efter jag ätit satt jag mej bredvid morfen. Han hade lagts på sidan och fått lugnande så han skulle få lite ro och kunna sova bättre. Jag satt där och tittade på honom där han sov så lugnt och andades så jämnt igen. Strax innan vi skulle åka bröt jag ihop totalt (både jag och alla andra grät till och från när vi satt samlade runt honom när vi trodde han skulle ta farväl). Det var så jobbigt och mycket tankar och känslor. Från att vara på väg att dö och ha andningsuppehåll till att ligga och sova så jävla lugnt och fint, och oron över att inte veta om jag skulle träffa morfen dagen efter eller om jag bara skulle träffa hans kropp.
Runt klockan 22 kom vi ifrån lasarettet. Jag hade slutat gråta och Hampus var jättefundersam på varför jag inte grät längre och när jag skulle fråga igen.
Under eftermiddagen förklarade jag hela tiden situationen på ett lämpligt sätt för honom. Då vi trodde morfen skulle dö berättade jag om att morfen kommer flytta till himmelen och att Bambi kommer att möta honom men att man inte ser på kroppen att man flyttar till himmelen utan att det enda sättet man ser det är att morfen slutar andas och röra på sig. Just ja, nån gång innan han sa "nu åker vi" så berättade någon att vi alla var hos honom och han sa då att "det är ett helt släktträd".

Måndag 5/6 vaknade jag runt klockan 6-7 av att mamma kom hem från sjukhuset. Hon berättade att morfen själv sagt att de borde åka hem och sova lite. Han hade sovit bra på natten. De tre åkte tillbaka till morfen efter några timmar, vi andra tänkte vänta tills efter lunch. Läkarna var så förvånade över att han var så pigg med tanke på läget dagen innan.
Han berättade för mamma, mormor och moster att han varit på väg att dö flera gånger på söndagen men han sa inget under hela den dagen om att han ville dö, något han gjort i några dagar innan.
Enligt de andra ska han ha sagt "nej, nej" vid några tillfällen mellan sina "hejdå".
Vi kom dit strax innan klockan 14,45. Vi fick då inte gå in till honom ännu eftersom tandhygienisten var inne hos honom för att hjälpa honom med munnen, han var blodig och sårig på grund av blåsorna i munnen. Tror han fick nåt bedövningsmedel i munnen för han hade inte alls lika svårt att prata då.
När vi väl fick komma in var han vaken och Hampus blev jätteglad; "du är pigg idag!!" och poängterade att morfen hade båda ögonen öppna. Min kusin var på väg hem för att hämta sina döttrar då morfen frågade vart dem var. Eftersom det blev så mycket folk samtidigt dagen innan så tyckte dem att vi skulle dela upp oss idag. Alla utom jag och mormor for iväg, de flesta till Sportys lekland. Jag ville vara kvar för att ha tid att tänka och få tid med morfen. Han sov en del men var vaken och lite social ibland. Jag och mormor pratade lite om allt och inget. Bör han var vaken sa mormor att hon skulle gå in lite på hans facebook och han ba "det gör du rätt i!". Hon läste upp ens status som var något negativt om Trump och morfen ba "den kan du gilla!" :D
Innan vi skulle åka därifrån frågade jag honom om han tyckte det var ok om vi åkte tillbaka till Borås dagen efter och det tyckte han, "du har så mycket att göra". Talade då om igen att snart kommer jag tillbaka och då hoppas jag att han kan komma och hälsa på i nya lägenheten men poängterade också att det är helt ok om han inte orkar det. Jag sa att han gärna fick ringa om han ville och han svarade "ja, vi får hålla kontakten".

Tisdag 6/6 åkte jag inte upp till sjukhuset men Jonas och Emil gjorde. Då var morfen mycket piggare och till och med satt upp på sängen! Jag ringde honom på kvällen och han sluddrade typ ingenting!

Idag, 7/6 ringde jag mormor på morgonen, hon hade pratat med morfen som idag satt i fåtöljen och åt yoghurt!!
Han ska troligtvis flyttas till korttidsboende idag eftersom han blivit så pigg igen. Han hamnar då på mammas jobb. Han slutade orka gå någon dag efter han blev inlagd och kan fortfarande inte gå på grund av för dålig styrka i benen.

Någon gång på 60-talet fick morfen en hjärtinfarkt. Han överlevde den tack vare att han hade ett hjärtfel i form av en extra kammare. November 2000 blev han jättedålig och åkte ambulans in, han trodde då att han skulle dö. För någon månad sen var han som sagt inlagd och var då väldigt dålig, så pass att det funderades på om han fått en stroke men sen blev han hur pigg som helst (behövde dock rullator eller krycka när han gick) och så i söndags.
Minst fyra gånger han har lurat döden!

Mormor och Morfen har alltid betytt mycket för mej. Deras hem har nästan varit som mitt andra hem under uppväxten.